Jo, det är det. Eller åtminstone något högst otidsenligt. Se bara SvD Kultur i dag, som gjort en ambitiös enkät bland litteraturredaktörer och kritiker världen över, med frågan om vem de tycker ska få årets nobelpris i litteratur.

Bara en tredjedel av de 21 tillfrågade litteraturredaktörerna är kvinnor (inte SvD:s fel, det är säkert representativt för hur det ser ut) och den överväldigande majoriteten av tipsen handlar om män. Många  nämner utan att blinka tre manliga författare som värdiga nobelpriset, de kvinnliga författare som nämns (oftast Alice Munro) nämns med något undantag alltid tillsammans med två manliga medkandidater.

Terje Stemland, litteraturredaktör på Aftenposten i Norge, är den ende av all världens bokredaktörer som faktiskt bara nämner en kandidat som samtidigt råkar vara kvinna (Alice Munro igen). Se där en samtidens man.

Jag vill inte låta gnällig, men när man nogsamt läst igenom alla svaren framstår det faktiskt som helt bisarrt. Som om den internationella litteraturvärlden är en gammal herrklubb där gubbarna oreflekterat tipsar om andra skrivande gubbar, medan den lilla kvoten kvinnor med samma positioner är lika inskolade i tänket och följaktligen också föreslår en majoritet av manliga kandidater.

Så är det väl ändå inte längre? Anses manligare författare vara creddigare? Är vi fortfarande kvar i grottåldern? Har vi ännu inte lämnat punchverandan? Kanske blir vi lite klokare imorgon vid lunch.

PS: Vi Läser-redaktionens samlade favoritkandidater till årets nobelpris i litteratur är Maryse Condé, Margaret Atwood, Joyce Carol Oates, Nawal al-Saadawi, Adonis och Amos Oz.