Lånade Edens lustgård av Therese Bohman. Vi behövde scanna in omslaget (och jag passade på att läsa den). Just det här med att låna böcker av folk man inte känner så väl är lite speciellt. Jag kom att tänka på när jag lånade den norska utgåvan av Erland Loes Fakta om Finland av Ingmar Lemhagen, en av mina lärare på Biskops-Arnö. Vi satt på tåget till Norge och jag behövde något att läsa. Boken var inte särskilt tjock och när vi gled in på perrongen hade jag läst ut den. Tyvärr hade jag även lyckats  spilla ut en hel kopp kaffe över ett uppslag, sprätta upp skyddsomslaget samt riva ut halva sidan 24.
Jag minns att jag skämdes som en hund när jag lämnade tillbaka boken och att jag dyrt och heligt lovade att jag, så fort vi passerade en bokhandel, skulle införskaffa ett skinande nytt exemplar.
Om jag verkligen gjorde det minns jag inte. Kanske tyckte min lärare att det inte behövdes. Kanske hittade vi aldrig en bokhandel och sedan glömdes det bort.
Nu behöver Therese Bohman inte oroa sig. Edens lustgård är i samma skick som hon lämnade den. Sedan tågresan till Oslo läser jag alltid lånade böcker med kaffekoppen på två armlängds avstånd.